Det medeltida domkyrkoområdet

Besöksupplevelse Promenad
ca. 1 timme När Lund anlades på vikingatiden i början av 970-talet så blev området där domkyrkan och Lundagård finns nu, en del av kungsgårdens stora område. Lunds domkyrka började byggas år 1081 och samtidigt, eller senast i början av 1100-talet, blev området på norra sidan av domkyrkan plats för ärkebiskopens residens. Med den här sidan som guide kan man gå på promenad i ärkebiskopsborgen Lundagård och i det medeltida domkyrkoområdet för att få en bild av hur det såg ut där under medeltiden på 1400- och 1500-talet.

Tyvärr finns det nästan inte alls några synliga spår kvar av ärkebiskopsborgen i Lundagård eller av det medeltida domkyrkoområdet. Det hade förstås underlättat om det t.ex. fanns markeringar i marken som visar var ärkebiskopsborgens murar fanns en gång i tiden, och vi från Lunds ideella turistinformation hoppas att det kan bli så någon gång. Tills dess får man orientera sig med hjälp av kartorna på den här sidan och genom att använda grönytorna i Lundagård och byggnaderna på Domkyrkoplatsen på södra sidan av domkyrkan som riktmärken.

Det medeltida domkyrkoområdet. Den här promenaden börjar i Lundagård utanför huvudingången till ärkebiskopsborgen, där det fanns en öppen yta som åtminstone senare kallades för Lilla Torg (1) i kartan till höger. På 1700-talet när Lundagård var universitetets område så användes den öppna ytan som soptipp av allmänheten, eftersom universitetet och staden inte var överens om vem som ägde platsen, och ingen tog ansvar för den.

När det hade byggts en ny mur runt Lundagård 1744 så kom de dock överens om att låta stensätta ytan och göra det till Lilla Torg, som en ny plats för varuförsäljning. Hur ytan användes under medeltiden är oklart. För de medeltida Lundaborna fanns det bara ett torg, det som kallas Stortorget numera, där hantverkarna sålde sina varor i bodar längs med torgets sidor. Det kallades bara för Torget. Lilla Torg fanns kvar till 1867 då det blev en del av Lundagård som det har varit sen dess.

Kyrkogatan söderut förbi domkyrkan fanns inte på medeltiden utan den drogs fram först 1702. På andra sidan av där Kyrkogatan finns nu fanns Sankt Nikolaus kyrka (2) som byggdes på 1100-talet. Ärkebiskopsborgen hörde formellt sett till den socknen och ärkebiskopen hade patronatsrätten, dvs. rätten att utse kyrkans präster, fram till 1511.

För dagens Lundabor är Lundagård (3) den vackra parken mellan Lunds domkyrka och Kungshuset. För de medeltida Lundaborna var det däremot ärkebiskopens residens, den starkt befästa ärkebiskopsborgen Lundagård. Efter reformationen av den danska kyrkan 1536 drogs ärkebiskopsborgen in till kronan och området förvaltades som Lundagårds län.

Kungshuset byggdes efter reformationen. Kungshuset byggdes mellan 1578 och 1584 som residens åt länsmannen och som bostad åt kungen när han besökte staden. Under 1600-talet blev Kungshuset bostad för biskop Peder Winstrup och hans familj och efter hans död blev Lundagård universitetets område. Den park Lundagård är numera anlades på 1740-talet och har sett likadan ut under de 280 år som har gått sen dess.

Mellan domkyrkan och Lundagård (4) och söder om domkyrkan (5) fanns det kyrkogård. Torget, det som är Stortorget numera, var längre under medeltiden. Torget sträckte sig upp till där Domkyrkoforums södra sida finns idag. I torgets norra del fanns det kvarter med bodar (6) där hantverkarna sålde sina varor längs med en gata som gick till Domkyrkoområdet.

Promenad i ärkebiskopsborgen Lundagård

Från början var ärkebiskopens residens troligen en gård med byggnader för ärkebiskopens bostad och representationslokaler. Ärkebiskopsgården nämns i skriftliga källor första gången 1145, men namnet Lundagård nämns först på 1300-talet. Gården var ärkestiftets ekonomiska och administrativa centrum dit det levererades naturaprodukter och avgifter från kyrkans egna jordegendomar och allmänhetens biskopstionde. Det innebar att där troligen fanns väldigt stora rikedomarna i form av guld, silver och livsmedel. Gården utsattes återkommande för angrepp och den intogs efter stridigheter 1299 och 1368. Angreppen ledde till att residenset befästes allt mer.

Den danske kungen Valdemar Atterdag dog den 24 oktober 1375 och då donerade hans dotter Margareta det som återstod av kungsgården, vilket var på den västra sidan av nuvarande Kyrkogatan, till domkapitlet. Troligen byggdes både den krenelerade muren som omgav ärkebiskopsborgen och den mur som omgav domkyrkoområdet en kort tid efter det. Krenelering innebär att den övre delen av muren var byggd med upphöjda partier, så kallade tinnar, och mellanrum som användes för försvar. Så som vi beskriver ärkebiskopsborgen och det medeltida domkyrkoområdet i denna promenad såg det alltså ut först från någon gång på 1400-talet.

Dekanhuset skadades svårt när den svenske kungen Karl Knutsson Bonde härjade i Lund den 16 februari 1452. Skriftliga källor nämner hur befäst ärkebiskopsborgen var. En källa från 1358 säger att det fanns 60 ryttare med harnesk, vilket var ett slags enklare rustning som bara bestod av en bröstplåt. Andra källor från 1534-1535 säger att Lundagård hade 34 bösskyttar.

I februari 1452 gjorde den svenske kungen Karl Knutsson Bonde ett fälttåg genom Skåne, där flera städer brändes och plundrades. Den 16 februari 1452 kom de till Lund och skövlade och satte en stor del av staden i brand. Bl.a. sattes Dekanhuset , som då stod på andra sidan av kyrkogatan , i brand och skadades svårt. Däremot gav de sig inte på ärkebiskopsborgen och även domkyrkan skonades. På grund av den händelsen lät ärkebiskop Tuve Nielsen uppföra en inre försvarsmur i ärkebiskopsborgen 1459.

Det har nästan inte gjorts några arkeologiska undersökningar alls inom ärkebiskopsborgens område, så det mesta vi beskriver om den bygger på skriftliga källor om hur den såg ut. Det finns en ganska god bild av var murarna gick runt ärkebiskopsborgen, däremot är byggnadernas exakta läge och storlek mer osäkert. Beskrivningen bygger framför allt på en inventarieförteckning som gjordes 1602, långt efter att ärkebiskopsborgen dragits in till den danska kronan efter reformationen.

Ärkebiskopsborgens område var drygt 8 000 m² stort och omgavs av en krenelerad mur. Dess huvudingång, västra porten (1), fanns vid Lilla Torg. Porten bestod av ett porthus med torn och tegeltak, som var murat på utsidan men gjort av korsvirke på insidan. Över porten och längs insidan av muren fanns det en gång som sannolikt fungerade som skyttemur. Det finns som sagt inga spår kvar av ärkebiskopsborgens murar eller dess port, så när man står där på det som en gång i tiden var Lilla Torg får man föreställa sig att man har muren och porttornet framför sig.

Det fanns byggnader längs med murens insida. Till höger innanför muren fanns en sädeslada (2) som troligen hade två våningar och den var murad och hade tegeltak. I ärkebiskopsborgens sydvästra hörn bortom sädesladan fanns ett torn (3). Därefter fanns det ett stall (4) för 19 hästar längs med södra muren mot domkyrkoområdet. Det var byggt med korsvirke på 1500-talet och hade delvis i två våningar, men troligen har det funnits en liknande byggnad där förut.

Vänder man istället blicken norrut, åt vänster när man står vid ärkebiskopsborgens huvudingång, så fanns det en ladugård (5) med tegeltak innanför muren på den plats man ser. Enligt en skriftlig källa från 1500-talet fanns där fem kor och 23 svin vid den tiden.

Går man en bit längre in i Lundagård och vänder blicken norrut så att man tittar mot Kungshusets sydvästra hörn, så ser man platsen där porten (6) fanns i ärkebiskopsborgens norra mur. Den fanns ungefär vid det motsvarande hörnet på norra sidan av Kungshuset. Den porten ledde ut till en privat gata med namnet Lysestræde som gick genom ärkebiskopens apelgård, dvs. fruktträdgård, som fanns där Universitetshuset och Universitetsplatsen finns numera.

Rester av ärkebiskopsborgens mur i grunden till Kungshuset. En uppgift säger att apelgården var drygt 15 000 m² stor, dvs. ett nästan dubbelt så stort område som för ärkebiskopsborgen. När Kungshuset byggdes mellan 1578 och 1584 så revs en eller flera byggnader som fanns där, men vilken funktion de hade är okänt. En av de rivna byggnaderna kan ha varit ett porthus för porten ut mot apelgården.

Ärkebiskopsborgens norra mur gick i höjd med norra sidan av Kungshuset. När Kungshuset byggdes så fick rester av ärkebiskopsborgens mur från 1400-talet bli till en del av grunden i det nordöstra hörnet (7). Det syns i form av den gråsten som finns kvar i grunden till Kungshuset.

Enligt de skriftliga källorna fanns det fler ekonomibyggnader, troligen i nordöstra delen av ärkebiskopsborgen (8) men deras läge anges inte tydligt. Där fanns stall med spiltor och krubbor, kök, brygghus och stekhus. Söder om dem fanns den östra porten (9) som också var byggd med ett porttorn och som liksom den västra porten ledde ut till ett område som allmänheten hade tillgång till. Söder om östra porten, innanför den inre ringmuren som ärkebiskop Tuve Nielsen lät uppföra 1459, fanns ännu ett stekhus men också badstuga och bakstuga (10).

I samband med arkeologiska undersökningar utanför Historiska Museets västra gavel har det hittats lämningar av ett stort tegelhus från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. Invändigt var huset 5,5 meter brett och över 12 meter långt. Huset låg innanför den inre muren och var troligen ärkebiskopens bostadshus (11).

Den igensatta dörröppningen i domkyrkans norra transept för dörren ut till huset mellan domkyrkan och ärkebiskopsborgen. Det fanns också ett långt hus av sten mellan ärkebiskopsborgen och domkyrkan, möjligen sammanbyggt med ärkebiskopens bostadshus. Det fungerade som en täckt passage mellan ärkebiskopsborgen och domkyrkan. I domkyrkans norra transept, det s.k. dopkapellet, finns den igensatta dörröppningen kvar. Senare användes huset troligen för kyrkans domstolsverksamhet. När huset 1579 överläts till skånska adeln så var det nämligen för att användas som domstolslokal.

Den sista byggnaden vi berättar om i den här promenaden i ärkebiskopsborgen är en stor byggnad av sten (12) som låg längs med den södra muren mot domkyrkoområdet. I den fanns stora salen, kapellet och ett riddargemak, så troligen var det ärkebiskopsborgens representationsbyggnad. Kanske var det där i den stora salen som en intressant händelse utspelade sig i augusti 1387.

Kung Valdemar Atterdag dog den 24 oktober 1375 och en kort tid efter det så överlät hans dotter Margareta det som var kvar av kungsgården i Lund till domkapitlet. Den delen fanns på västra sidan av den nuvarande Kyrkogatan, mittemot domkyrkan. I maj 1376 valdes den sexårige Olof Håkansson, som var son till Margareta och Norges kung Håkon Magnusson, till ny kung med sina föräldrar som förmyndare. När Magnus dog 1380 blev Olof kung över Norge också, men 3 augusti 1387 dog Olof vilket försatte landet i ett kritiskt läge. Eftersom Margareta inte hade fler barn så fanns det inte någon given tronföljare.

Olofs hjärta och inälvor begravdes långt fram i mitten av långhuset i Lunds domkyrka, men det finns inte några synliga spår kvar av hans grav i domkyrkan. I Sorø klosterkyrka på Sjælland, där hans kropp begravdes, ligger det däremot en gravsten över graven. En vecka senare kallade Margareta till överläggningar i Lund för att diskutera hur den uppkomna situationen skulle hanteras. Var i Lund som det här, kanske viktigaste mötet någonsin i Lunds historia, hölls är inte känt men eftersom kungsgården inte fanns kvar vid den tiden, så ligger det nära till hands att det var i ärkebiskopsborgens representationsbyggnad som mötet hölls.

Överläggningarna slutade med att Margareta själv utsågs som ny regent. Eftersom det var manliga arvingar som ärvde tronen, ordet drottning fanns inte, så istället fick hon titeln "fuldmægtig frue og husbonde og Danmarks riges formynder". Den 10 augusti 1387 hyllades Margareta av de skånska stormännen som ny tronföljare på skånska landstinget vid Lerbäckshög . Här i Lund blev Margareta alltså i augusti 1387 vad vi idag skulle ha kallat för regerande drottning för Danmark och Norge, och tio år senare blev hon Kalmarunionens drottning Margareta.

Området (13) mellan ärkebiskopsborgen och domkyrkan var kyrkogård under 700 år, från någon gång i början av 1100-talet fram till den 5 maj 1816. Då blev ett dödfött barn den siste som begravdes där. Det fanns en mindre kyrkogård där redan på 970-talet och fram till omkring år 1010. Den fanns runt den träkyrka som måste ha byggts där någon gång på 970-talet. Lämningar av kyrkan har inte hittats men däremot gravar på dess kyrkogård, varav den äldsta funna graven daterats till 979-980. Man kan läsa mer om det på sidan om det vikingatida Lund.

Promenad i domkyrkoområdet

Det medeltida domkyrkoområdet var på samma sätt som ärkebiskopsborgen omgivet av en krenelerad mur, som tillsammans med flera byggnader, skapade ett slutet område runt domkyrkan. Muren runt domkyrkoområdet byggdes troligen, liksom den runt ärkebiskopsborgen, en kort tid efter att Margareta hade donerat den återstående kungsgården till domkapitlet efter Valdemar Atterdags död 1375.

Under medeltiden var området (1) runt domkyrkans absid omgivet av en korsgång likt de man ser runt klostergårdar. Den här korsgången hade dock inget tak och området som den ramade in användes som kyrkogård för domkyrkans kaniker, dvs. de prästutbildade medlemmarna av domkapitlet. Från början, när domkapitlet bildades i samband med kung Knut den Heliges stora donation den 21 maj år 1085, hade domkapitlet 9 kaniker och en prost som var kaniksamfundets föreståndare. Biskop Rikvald som var den som organiserade kaniksamfundet utsåg sig själv som dess förste prost. Ständiga donationer gjorde att domkapitlet växte under hela medeltiden och vid reformationen 1536 fanns det fyra prelaturer, en domprost, en dekan, en ärkedjäkne och en kantor, och de stod hierarkiskt över de 30 övriga kanikerna.

Domkyrkans absid omgiven av de två trapporna ner till korsgången som fanns där under medeltiden. Efter reformationen kallades kyrkogården för Krafts kyrkogård. Kraft syftar på Kraftskyrkan som utgjordes av domkyrkans krypta. Kyrkogården användes fram till 1816, precis som den som fanns på norra sidan av domkyrkan. Domkyrkoklockaren Håkan Peter Dahlén blev den siste som begravdes där, den 3 maj 1816. Korsgångens inre mur revs 1778 och 1831-1832 revs även den yttre muren, och kyrkogården togs då bort. Platsen började kallas för Kraftstorg som det har kallats sedan dess.

Det fanns en romansk portal i korsgången vilket tyder på att den kan ha byggts redan på 1100-talet. De branta trapporna på vardera sida av domkyrkans absid som ledde ner till korsgången finns fortfaande kvar. Enligt dokumentation av kyrkogården som gjordes på 1700-talet så fanns det ett altarbord i dess nordöstra hörn och en predikstol i det sydöstra hörnet. Det finns en rest kvar av predikstolen i Domkyrkomuseet. Predikstolen gjordes av domkyrkobyggmästaren Adam van Düren i början av 1500-talet. Enligt en uppgift kan predikstolen också använts för avlatshandel, ett bruk som senare blev ett argument för reformationen av katolska kyrkan.

Det fanns också två tegelbyggnader vid korsgången som omgav domkyrkans absid. Den ena av byggnaderna, kapitelhuset (2), låg intill den inre av korsgångens norra murar och var sammanbyggd med domkyrkan. Därifrån fanns det en ingång från domkyrkans absid till byggnadens andra våning, där det fanns ett förmak och en sal och i bottenvåningen fanns två välvda rum. Kapitelhuset nämns 1295 i en skriftlig källa men byggdes troligen långt tidigare än så. Den andra tegelbyggnaden (3) låg utanför korsgångens norra mur och hörde troligen till kapitelgården, men det är okänt vad huset har använts till. De två byggnaderna revs i början av 1800-talet.

Domkapitlets biblioteksbyggnad Liberiet. Domkapitlets biblioteksbyggnad Liberiet (4) är den enda av byggnaderna i det medeltida domkyrkoområdet som finns kvar än idag. Från början fanns domkapitlets bibliotek i den södra sakristian i domkyrkan. När boktryckarkonsten kom på 1400-talet så ökade dock antalet böcker så snabbt att det utrymmet blev för litet. Liberiet byggdes därför under andra halvan av 1400-talet för att fungera som domkapitlets bibliotek.

Troligen byggdes Liberiet med inspiration från Tyskland, där det byggdes fristående biblioteksbyggnader i flera städer under 1400-talet. Det finns inget kvar av inredningen från domkapitlets bibliotek men troligen fanns böckerna fastkedjade vid en järnstång i överkanten på pulpeter eller bokställ. Den teologiska litteraturen och litteratur inom det juridiska området var det som dominerade. Domkapitlet fungerade också som ett juridiskt centrum där den kanoniska rätten och profana rätten studerades och uttolkades.

Biblioteket fortsatte växa kraftigt under början av 1500-talet men 1537, efter reformationen, beslutade kung Christian III att alla böcker av värde skulle föras till Köpenhamns universitetsbibliotek. Det som blev kvar, 13 handskrifter och 386 tryckta böcker, överfördes till Lunds universitet 1671 och finns numera på universitetsbiblioteket i Lund. De skrifter som hamnade på universitetsbiblioteket i Köpenhamn gick däremot förlorade när det brann ner 1728. Från 1668 till någon gång på 1800-talet användes Liberiet för universitetets verksamhet och undervisning.

Längs med Kungsgatan fanns ytterligare tre tegelbyggnader som användes för domkapitlets verksamhet. Det var en byggnad (5) norr om Liberiet och två byggnader, (6) och (7) söder om Liberiet. De byggdes troligen, liksom Liberiet, under senare delen av medeltiden men det är okänt vad de användes till. Innan Liberiet byggdes så fanns det en krenelerad tegelmur där och den muren ingår i Liberiets vägg ut mot Kungsgatan. De som kan och vet vad man ska titta efter kan se spår av muren, men det är inte lätt att upptäcka dem.

Det fanns en mur (8) som gick från Liberiets nordvästra hörn och västerut parallellt med domkyrkan, och på södra sidan av den muren fanns det kyrkogård. De äldsta gravarna på den kyrkogården har daterats till omkring år 1030, dvs. långt innan Lunds domkyrka byggdes. Kyrkogården hörde troligen ihop med en byggnad där det bedrevs något slags klosterverksamhet, och som fanns där domkyrkan byggdes senare, vilket man kan läsa mer om på vår sida om det vikingatida Lund. Det fanns också en öppning i muren med en färist som kallades för "Risten" i en skriftlig källa från 1511.

Under medeltiden fanns ingången till det slutna domkyrkoområdet genom en port i södra muren mot torget (9). Det fanns ett porttorn också, som var byggt med sandstenskvadrar, och porten var försedd med fällgaller som nämns som "Järnet" i en skriftlig källa 1419. Under medeltiden, åtminstone fram till 1250, gick Lundaborna troligen in genom den södra portalen, ut mot den nuvarande Domkyrkoplatsen, när de skulle till domkyrkan. Innanför den västra portalen som är domkyrkans nuvarande huvudingång, fanns det en förhall och ovanför den fanns en gallerivåning varifrån kungafamiljen kunde följa gudstjänsten i kyrkan. I samband med renoveringarna under 1250-talet efter en brand 1234 som förstörde hela kyrkan, så togs förhallen och den kungliga gallerivåningen bort.

En rest av Lilla Kyrkogatan. Notera att det fortfarande finns en blå skylt med gatans namn på det gula tegelhuset till höger. Tidigare var torget, som är Stortorget numera, längre. Fram till i början av 1400-talet gick torgets norra gräns och porten in till det medeltida domkyrkoområdet ungefär i höjd med Domkyrkoforums södra sida. Domkapitlet köpte marken söder om muren, som var den norra delen av torget, i början av 1400-talet. Där byggdes det upp ett kvarter med bodar (10) som hyrdes av hantverkare som ville sälja sina varor på torget. Gatan genom kvarteret kallades för Kirkestrædet efter reformationen.

Porten i den södra muren togs troligen bort i början av 1500-talet. Samtidigt flyttades domkyrkoområdets gräns till muren som gick från Liberiets nordvästra hörn och västerut. Gatan fanns däremot kvar och kallades för Lilla Kyrkogatan, men 1913 försvann dess södra del när det stora röda tegelhuset byggdes där på norra sidan av Stortorget. Än idag finns en rest kvar av Lilla Kyrkogatan, den gata de medeltida Lundaborna gick på för att komma till domkyrkan. Det gula tegelhuset på dess västra sida byggdes 1868 medan Lilla Kyrkogatan fortfarande gick fram till Stortorget.

I västra delen av det medeltida domkyrkoområdet fanns två byggnader som troligen tillhört kungsgården tidigare. En av dem låg i korsningen mellan Klostergatan och den nuvarande Kyrkogatan (11) och byggdes troligen omkring år 1030 under Knut den Stores tid. Den byggdes med sandstenskvadrar från början men byggdes senare om med tegel. Byggnaden har omtalats som Knut den Stores skattkammare och blev troligen Domskolans första hemvist när den bildades år 1085, samtidigt som domkapitlet bildades. Det är samma skola som finns kvar än idag som Katedralskolan i Lund. Byggnaden revs 1702 när Kyrkogatan drogs fram där.

Den andra byggnaden i västra delen av det medeltida domkyrkoområdet låg snett över den nuvarande Kyrkogatan (12). Den var 45 meter lång och 9 meter bred och kan ha byggts vid samma tid som domkyrkan byggdes eller något senare, men det är lite oklart. Troligen var det en palatsbyggnad i romansk stil som tillhörde kungsgården. Från den byggnaden hade kungen nära till förhallen och den kungliga gallerivåningen i domkyrkan. Byggnaden överläts till domkapitlet när Margareta donerade den återstående delen av kungsgården till domkapitlet efter Valdemar Atterdags död. Senare flyttade domskolan in i den norra delen av byggnaden, troligen 1470, och då övergavs den andra byggnaden där skolan hållit till innan. Domkapitlet hyrde också ut lokaler i byggnaden till privatpersoner. Den södra delen av byggnaden revs 1702 när Kyrkogatan drogs fram förbi domkyrkan medan den norra resterande delen revs 1842.