Hökeriet i Lund

Besöksupplevelse Sevärdhet
Hökeriet
Öpetttider
lör-sön 12:00-16:00 Hökeriet på Sankt Annegatan 9 i Lund är en av Lunds absolut mysigaste butiker. När man kliver in genom dörren är det som att resa mer än hundra år tillbaka i tiden, till början av 1900-talet. I själva verket är butiken mer som ett levande museum, som hålls öppet av den ideella föreningen Hökeriets vänner, än en butik. Ett rum bakom butiken används som kafé där man kan dricka kaffe och äta en nygräddad våffla med sylt och grädde. Det första hökeriet som fanns i det här huset startade 1855, och den här besöksguiden berättar om vad ett hökeri är för något och om det här hökeriets historia.

Vad är ett hökeri?

Än idag står det en tunna med äkta saltad sill i Hökeriet. Ordet hökare kommer från det nordtyska ordet "höker" som betyder detaljhandlare, i synnerhet detaljhandel med livsmedel. En stadga från 1635 för handeln i Stockholm angav vad en hökare fick sälja, och det var uteslutande livsmedel: sill, strömming, lax, torsk, krampesill, råckor, flundror, långor, bärnefisk, torra gäddor, kött, fläsk, ost, smör, ärtor, gryn, talg, salt och humbla.

Under 1700-talet utökades sortimentet så att hökerierna förutom matvaror även fick sälja tjära, beck, rep, träskor, träkärill, tran, tobak och pipor. Under 1800-talet upphörde reglerna för vad hökarna fick sälja, vilket gjorde att hökerierna alltmer började likna små diverseaffärer. Ett hökeri i Lund vid sekelskiftet 1900 kännetecknades av att det såldes så gott som allting.

Traditionen levde kvar så försäljning av matvaror var det primära även vid den tiden. Sill, korv, rökt fläsk, flott, ost, smör, salt, bröd, öl och potatis var karakteristiska varor i hökerierna liksom enklare specerivaror, billiga konserver och de vanligaste kryddorna.

Snus och fotogen var viktiga varor på den tiden som varje hökare också behövde ha i sortimentet. Som regel sålde de även sytråd, knappar, lampglas till fotogenlamporna, spinkeved, soda, såpa, tvål och skurborstar eftersom det var sånt som en husmor brukade fråga efter. Ungerskt lantvin, cigarrer och piptobak behövde de också ha eftersom det var sådant som herrn i huset var van vid att kunna köpa hos sin hökare.

Många gick till Hökeriet när de behövde ringa till någon. Många hökerier sålde också färdiglagad mat som t.ex. köttbullar, rotmos och kokt potatis. Det såldes framför allt vid middagstid till kvarterets ogifta arbetskarlar och unga hantverkslärlingar. På disken stod det ofta några lerkrus med kryddsill, gurka och rödbetor som hökarens hustru eller hökeriidskerskan själv lagt in. Hemgjord knäck och annat godis kunde man också köpa i hökerierna. Den dagliga tidningen hämtades i hökeriet eftersom det var billigare än att få den hemskickad och man gick också dit när man behövde tala i telefon, eftersom det var ytterst få som hade råd att ha egen telefon vid den tiden.

Det sägs att en hökare kunde leva på åtta familjer och med den mängd hökerier det fanns i Lund vid sekelskiftet så kan inte varje hökares kundkrets varit så stor. Kundkretsen bestod av familjerna i de närmaste kvarteren. Ofta låg hökerierna i stadens utkanter där de fattiga arbetarfamiljerna bodde och de låg tätt. Det kunde finnas tre till fyra små hökerier i en gatukorsning. Det var ändå inte mycket konkurrens utan varje hökare hade sina bestämda familjer som alltid kom och handlade hos honom eller henne.

Hökerierna var ytterst små i trånga lokaler med låga tak och ynkliga små skyltfönster och primitiv inredning. Oftast var det ett av bostadsrummen som fick tjäna som butikslokal och i de flesta fall var det hustrun som skötte butiken medan mannen hade arbete på annat håll. Det var också många ogifta kvinnor och änkor som försörjde sig genom att idka hökeri. Vid sekelskiftet 1900 var mer än tre fjärdedelar av alla hökare i Lund kvinnor.

Hökeriets historia

Marna Nilsdotters dotter Elna Hansson. Huset byggdes omkring 1815 och samma år köpte pigan Marna Nilsdotter det för 200 kr. Från början hade huset en förstuga som fanns precis innanför den nuvarande entrén, ett boningsrum till vänster, och en liten kammare till höger om entrén, som fanns på samma ställe som idag. Längre in till vänster fanns ytterligare ett boningsrum och längre in till höger fanns ett kök.

Marna var en läkekvinna från Södra Sandby som helade både kor och människor. Hon var ogift och hade två döttrar. Eftersom en ogift kvinna inte kunde köpa fast egendom så genomförde hon köpet med hjälp av en bulvan. Sedan flyttade hon dit med sina barn. Hennes dotter Elna Hansson blev också läkekvinna och både hon och hennes mor Marna åtalades för kvacksalveri, men de frikändes. Så småningom flyttade de till Malmö och där kallades Elna för "Lundakvinnan".

När Marna flyttade till sin dotter så auktionerade hon ut huset som köptes av svarvaren Lars Peter Landgren 1855. Hans hustru Carolina Ohlgren inredde en primitiv butikslokal som hökeri i ett litet rum för att sälja matvaror, oftast till fattiga studenter i Tomegap. Rummet fanns vänster om förstugan innanför entrén. 1876 tog Lars Peter Landgrens son garveriarbetaren Johannes Landgren över huset för 1 660 kr. Han och hans hustru Hanna Månsson, som var barnmorska, fortsatte rörelsen i samma lilla butikslokal.

1891 köptes huset av brevbäraren Nils Olson och då fick huset dess nuvarande höga fönster och den dubbla dörren. Dessutom inreddes ett rum på vinden och huset byggdes till med en flygelbyggnad i tegel där det fanns brygghus, packhus och förstuga till huvudbyggnaden. Nils valde att själv bära ut post, men han insåg att det var lönande att ha den lilla affären också så han moderniserade den och lät sin hustru Anna Glans sköta den.

1898 till 1929 ägdes huset av Jöns Larsson och hans hustru Elisabet som 1906 gjorde en ny om- och tillbyggnad. Flygelbyggnaden fick då ytterligare en våning och den nuvarande frontespisen mot gårdssidan. Även interiören förändrades genom att förstugan och de två rummen till vänster och höger om den slogs ihop till ett enda stort rum som sen fick fungera som dubbelt så stor butikslokal. Den inredde de sedan med elegant disk- och hyllinredning och då fick affären en verklig butikskaraktär där man klev direkt in i affären utan att först behöva gå genom den trånga farstun.

Tidigare fanns det stora speglar i dubbeldörrarna och de ersattes med glasrutor. Innanför butiken inreddes ett kontor med skrivbord och telefon, där hökeriets café finns numera. Butiken nämndes bland hökeributikerna i yrkesregistret i Lunds stads adresskalender 1901 till 1908 och Jöns Larsson kallades allmänt för hökare. 1909 fick huset dess nuvarande frontespis mot Tomegapsgatan också.

Mellan 1929 och 1961–1962 ägdes huset av handlaren Ove Allan Olsson. 1962 rekonstruerades huset som ett hökeri från sekelskiftet 1900. Hyllorna med de svarvade ståndarna som sattes in vid ombyggnaden 1906 finns kvar än idag, men det mesta av inredningen kommer från en butik på Bredgatan 34 som ägdes av Anna Persson.

Sekelskiftets förpackningar

Det som nog bidrar allra mest till den mysiga atmosfären i Hökeriet är alla de vackra gamla förpackningar som finns där.

I en trälåda på disken fanns det godis och i en glasburk fanns den hemmagjorda knäcken. Snus såldes i strut. Socker, kaffe och mjöl förvarades i lådor bakom disken och vägdes upp i vita påsar.

I en glasskål på disken låg det ägg och i en trälåda fanns det tvål med färggrann etikett. Stekflott förvarades i en liten kagge och måste vägas upp på mässingsvågen. Öl stod i flaskor på golvet men svagdricka såldes litervis ur en träkagge. Soda och såpa fanns i tunnor och kaffe, ärtor och bönor i jutesäckar under eller framför disken. Det såldes mycket kaffe på den tiden och det maldes i kaffekvarnen. På gårdsplatsen bakom huset fanns fotogenfatet.

Hökeriets kaffekvarn. Kvarnarna började distribuera femkilospåsar med mjöl avsedda som konsumentförpackningar omkring sekelskiftet. Mazettis ögonkakao lanserades omkring 1905 i pergamentpåsar som fyllts med ett hekto och förseglats upptill och dekorerats med ett tecknat realistiskt ögonpar och ett snöre runt om förpackningen och såldes för 40 öre.

Dyrare tvålar kunde köpas i eleganta pappersaskar som försetts med skimrande etiketter. Även skurtvål, tvättpulver och olika slags metallputsmedel kunde köpas i standardförpackningar. De billigaste och vanligaste rengöringsmedlen, såpa och soda, såldes uteslutande i lösvikt ur rejäla laggade trätunnor.

Konservburkar blev vanligare efter 1875 då de kunde börja tillverkas maskinellt. I ett hökeri vid sekelskiftet såg man mest ansjoviskonserver men om man hade gott om pengar kunde man också hitta konserver med gåsleverpastej och rökt Halmstadslax i olja.

Öl, vin, ättiksyra, ättiksprit, munvatten, flytande tandpasta, salubrin och bläck är några av de produkter man kunde köpa i flaskor, ofta med fantasifulla, påkostade kapsyler och vackra etiketter.