Skånska landstinget och Lundarätten

Besöksupplevelse Skånska landstinget Från slutet av vikingatiden och under hela medeltiden samlades de fria männen i det danska riket till landsting i de olika landsdelarna. Det skånska landstinget, eller "Skåninge landsting" som det kallades, hölls i Lund under de nästan 700 år som Lund var en del av Danmark. Den här sidan berättar mer om skånska landstinget och den speciella Lundarätten.

Skånska landstinget

Det är inte känt när det började hållas ting i Skåne. Kanske var det redan under kung Harald Blåtands tid, och kanske så tidigt som år 964, men troligen först från någon gång under 970- eller 980-talet. Arendala tingsplats var den första tingsplatsen och det berättas om ett ting som hölls där år 990.

Kungens viktigaste representant i staden var Gälkaren av Lund. Det var ett kungligt ämbete med uppgift att leda förhandlingarna vid tinget, driva in böter, skatter och avgifter, ansvara för den inre ordningen och freden, samt ha uppsikt över myntslagningen. Lund blev tidigt Danmarks huvudmyntort, vilket skedde senast under kung Svend Tveskægs tid omkring år tusen.

På tingsplatsen fanns det fyra grova stockar lagda som en fyrkant. Dessa användes som bänkar för domaren och tingsmännen att sitta på och de kallades för tingsbänkarna. Domaren på landstinget kallades landsdomare och var oftast en adlig person. Vid hans frånvaro fanns en ställföreträdare som kallades landstingshörare. Fram till 1500-talet ingick även lekmän, s.k. tingsmän bland ledamöterna. Det ålåg en tingsskrivare att föra protokoll och skriva ner domarna.

Skånelagen

Under skånska landstinget lydde från början alla delar av riket där Skånelagen gällde, vilket var Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Senare uppstod det egna landsting i de andra områdena, så det skånska landstinget omfattade då bara Skåne. Landstingen behandlade såväl civila mål som brottsmål. Städerna var i de flesta fall undantagna från skyldigheten att appellera eller vända sig till landstinget. De hade privilegiet att kunna vända sig direkt till kungen. I vissa fall, som vid tingsläsning av adelns sköte- och pantbrev, utgjorde landstinget första instans. Från 1300-talet var det bara juridiska ärenden som behandlades. Landstinget blev då en renodlad domstol dit ärenden från härads- och birketing kunde överklagas.

Lundarätten

Från början omfattade Birkerätten bara staden Lund, men under medeltiden utvidgades den till att omfatta 13 städer i det som var Östdanmark. Den skånska Birkerätten kallas därför ibland för Lundarätten. Den gällde inom en birk, ett avgränsat geografiskt område som inte tillhörde häradet. Inom birken träffades stadens borgare till byting och skötte självständigt sin rättskipning. Lundarätten saknade drag av tysk rättsordning, vilket tyder på att den var betydligt äldre än andra liknande lokala rättsordningar i Danmark, och äldre än Skånelagen. Lundarätten nedtecknades i slutet av 1100-talet, men den äldsta versionen som är bevarad i sin helhet beslutades av kung Valdemar av Slesvig den 15 augusti 1326, och består av 57 lagparagrafer. Successivt kom Lundarätten att kompletteras med kungliga privilegiebrev. Det äldsta privilegiebrevet vars innehåll man känner till utfärdades av kung Valdemar Atterdag den 7 januari 1361, i samband med att han var i Lund och firade jul och nyår.

Syftet med privilegierna var att skydda och gynna städerna, men privilegiebreven gällde bara under den utfärdande kungens tid vid makten. När en ny kung tillträdde behövde därför nya privilegiebrev utfärdas. Dessa bekräftade Lundarätten och äldre privilegiebrev, men bidrog också med kompletteringar och uppdateringar av förhållanden som förändrats med tiden. Dessutom var straffsatserna i Lundarätten hårda jämfört med Skånelagen, vilket talar för att det var en rättsordning som redan från början fastställts av kungen. Lundaborna hade inte rätt att föra sin talan på skånska landstinget. Istället representerades de av kungen eller någon av hans representanter. Lundarätten gällde under hela medeltiden och uppdaterades flera gånger.

Kungahyllningarna

Landstinget var också det forum där en ny kung eller tronföljare hyllades av landsdelens befolkning. Formellt sett var Danmark ett valkungadöme där kungen behövde ett godkännande av folket för att kunna hävda sin makt. Seden var att en dansk kung valdes på Jyllands landsting i Viborg och åkte därefter runt till de olika landstingen. Den andra hyllningen skedde alltid på skånska landstinget i Lund. Enligt ett dokument upprättat 1423 intygar flera av rikets stormän att de varit "på Lunds landsting i Skåne, där den andra hyllningen enligt rätt sed skall ske, när man skall välja konung till riket".

Arvkungadömet i Danmark infördes på ett mer eller mindre kuppartat sätt av den danske kungen Valdemar den Store år 1170. Kungen kunde då själv utse sin efterträdare på tronen enligt den nya seden som snabbt började accepteras. Efterträdaren skulle fortfarande formellt väljas av folket på landstinget. Först 1660 infördes arvkungadöme fullt ut i Danmark. Kungahyllningarna var folkets godkännande av en ny tronföljare. Hur ofta som själva kröningen av tronföljarna till ny kung eller regent också har skett i Lund är oklart. Det har åtminstone skett några gånger och möjligen i de flesta fall, eftersom Lund var säte för den danska ärkebiskopen under hela medeltiden. Man vet att Valdemar Sejr kröntes till ny kung för Danmark i Lunds domkyrka på juldagen 1202 av ärkebiskop Anders Sunesen.