Lundagårdsstenen

Besöksupplevelse Sevärdhet
ca. ½ timme
Fri entré
öppettider Se också
• Vikingatida Lund I entrén till Universitetsbiblioteket här i Lund står en 4,6 meter hög runsten som sägs vara den högsta runstenen som har hittats i Norden. Ny information om Lunds äldsta historia gör att man nu vet att den här runstenen restes i slutet av vikingatiden, omkring år 990. Den restes av Torgisl, en ättling till Björn Jarl. Björn var något slags kung eller härskare i sydöstra delen av Skåne fram till år 964. Torgisl var farfar till Svend Estridsen som blev Danmarks kung år 947. Svend Estridsen var far till många av de tidiga medeltida kungarna i Danmark. Detta gör den här runstenen till en av Lunds främsta sevärdheter Lunds tidiga historia.

För närvarande går det inte att se Lundagårdsstenen

Det pågår för närvarande en stor ombyggnad av universitetsbibliotekets entré, där Lundagårdsstenen finns, och därför kan man inte se den förrän ombyggnaden är färdig, någon gång i början av hösten 2025.

Lundagårdsstenens runinskrift

Det finns runor längs med de smala sidorna och en stor bild på den breda sidan som är vänd ut mot rummet. Det finns också en bild högst upp på den breda sidan som är vänd in mot hörnet. Den bilden och runorna längs den smala sidan in mot väggen är svåra att se eftersom runstenen står uppställd inne i ett hörn. Runinskriften som finns längs med de smala sidorna betyder översatt ungefär

Torgisl, son av Esge Björns son, reste dessa stenar efter sina båda bröder Olof och Ottar, landmän goda.

Korset nederst på Lundagårdsstenens sida som är vänd ut mot rummet. Runinskriften börjar och slutar med kors på vardera sidan av de smala sidorna, vilket tyder på att den som reste runstenen, eller de som den berättar om, var kristna.

Korset högst upp på den smala sidan som är vänd in mot väggen är intressant för det är ett så kallat korsat kors. Samma typ av kors användes på de mynt som präglades under Harald Blåtands tid, och två sådana mynt hittades i samband med den arkeologiska undersökningen 1927 på platsen vid Krafts torg där Lunds stiftskansli byggdes 1929.

Det har saknats information om vilka det är som nämns på Lundagårdsstenen och varför den restes. Tack vare information från en handskrift eller krönika med namnet "Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum", vilket skulle kunna översättas med Wolinbiskoparnas historia, och som skrevs i slutet av 900-talet av prästen Avico som levde nära Harald Blåtand, finns nu information om stenen.

Ett korsat kors överst på Lundagårdsstenens smala sida som är vänd in mot väggen. Skriften består av tre delar varav den första delen mest handlade om Harald Blåtand och publicerades i boken "Vikingakungens guldskatt" sommaren 2021. Arbetet med de återstående delarna pågår och görs av arkeologen Sven Rosborn, med hjälp av Tomas Sielski. Ibland publicerar Sven Rosborn dokument med ny information som har kommit fram från det arbetet.

Tack vare dessa dokument finns nu information om vad Lundagårdsstenen handlar om och vad som hände innan den restes. Det pågående arbetet innebär dock att det kan tillkomma ytterligare information senare.

Den historiska bakgrunden till Lundagårdsstenen

Skånes kung Björn Jarl

Björn som nämns på Lundagårdsstenen, eller Björn Jarl som han kallades, var något slags härskare eller kung över Skåne till år 964. När Harald Blåtands brorson Harald Knutsson, eller "Guldharald" som han brukade kallas eftersom han hade en gyllene hjälm, erövrade de sydvästra delarna av Skåne år 964 på uppdrag av Harald Blåtand, fördrevs Björn och Guldharald blev lydkung i Skåne. Det saknas tydlig information om vilket område Björn härskade över, men det verkar som att Björn och hans släkt härskade över de sydöstra delarna av Skåne i trakten omkring Ystad. Vilka som härskade över de sydvästra delarna till år 964 finns det fortfarande ingen information om. Tills det finns något som säger något annat får man utgå från att det var samma hedniska folk som haft kontroll över maktcentret i Uppåkra sedan dess begynnelse.

Guldharald och Toke Gormsson som lydkungar över Skåne

Guldharald var Harald Blåtands lydkung i Skåne fram till år 970 då han försökte få en man att mörda Harald Blåtand för att kunna ta makten över hela Danmark. Efter att ha blivit avslöjad ställdes Guldharald inför rätta av de äldres råd och avrättades. Harald Blåtands yngre bror Toke Gormsson utsågs år 971 till ny lydkung över Skåne och han lovade att vara trogen Harald Blåtand. Tokes säte i Skåne sägs ha varit trelleborgen i Lund, som fanns i kvarteret Svartbröder söder om Kungsgatan-Kiliansgatan. Det tyder på att det kan ha varit Toke som lät bygga borgen, i stället för Guldharald redan i slutet av 960-talet. År 977 gifte sig Toke med Helga som var dotter till den tidigare härskaren över Kiev Svjatoslav I. Helga sägs då ha blivit den mest inflytelserika kvinnan i Lund, vilket kan tolkas som att det i praktiken var hon som styrde i Lund även om det formellt sett var Toke.

Toke Gormsson avsätts och återinsätts som lydkung över Skåne

En skiss av bilden högst upp på Lundagårdsstenens sida som är vänd in mot hörnet. Av någon anledning hamnade Toke Gormsson i onåd hos Harald Blåtand som år 983 avsatte honom som lydkung över Skåne. Istället återinsattes Björn Jarl som Skånes kung och beordrades att bygga befästningar vid Halör på norra sidan av Höllviken. Harald Blåtand som var illa skadad av ett pilskott som avlossats av misstag, överlämnade samtidigt makten över Danmark till jarlen Sibir Fultasson. Toke Gormssons son Asbjörn begav sig år 984 till Sibir och bad om nåd för sin far vilket Sibir beviljade. Toke återinsattes då som lydkung över Skåne. Samtidigt rådde det oroligheter i riket eftersom Björn Jarl och hans män rövade och plundrade istället för att bygga de befästningar som Harald Blåtand beordrat.

Toke Gormssons hämnd på Björn Jarl och hans familj

När Björn Jarl fick höra att Toke återinsatts som lydkung över Skåne drog han och hans män sig tillbaka till Halör för att möta Toke Gormsson där. Björn Jarl hoppades på att kunna förhandla med Toke, men han och hans män gick istället till strid mot Björn Jarl och hans män så snart de anlänt till Halör. Toke förlorade många av sina män men vann slaget och när Björn blivit ensam och omringad av Tokes män på slagfältet tog han livet av sig genom att kasta sig på sitt svärd. Björn fick en kristen begravning i Lund, men det framgår inte var i Lund han begravdes. Två kyrkor i Lund är kända från den här tiden, Sankt Clemens som Guldharald kan ha låtit bygga redan år 964 eller senast år 970, och kyrkan Sankt Johannes helgad åt Johannes Döparen, som Toke Gormsson lät bygga år 975.

Efter slaget år 984 beordrade Toke att alla manliga ättlingar till Björn skulle avrättas eller kastreras så att det inte skulle finnas någon kvar från hans släkt som skulle kunna göra anspråk på makten över Skåne. Olof och Ottar, som var barnbarn till Björn och är de som nämns på Lundagårdsstenen, skonades inte heller trots att de aldrig hotat Toke. Däremot skonades deras yngre halvbror Torgisl, som då var åtta år gammal, eftersom hans mor var dotter till en bror till Polens härskare Mieszko.

Togisl reser Lundagårdsstenen till minne av sina bröder Olof och Ottar

Toma och Kunar, som var söner till en bror till Björn Jarl, återvände år 989 till Skåne efter att tjänstgjort för den östromerske kejsaren i Konstantinopel i 20 år. De upptäckte då att hela deras släkt, utom Torgisl, var död och att släktens område hade tagits över av andra.

Lundagårdsstenen restes av Torgisl till minne av sina halvbröder Olof och Ottar som avrättades år 984. Toke Gormsson var då redan död eftersom han stupade i slaget vid Fyrisvallarna utanför Gamla Uppsala år 986, men Toma, Kunar och deras män gick till Lund där Tokes hustru Helga från Kiev härskade, och de slog läger vid Uppåkra. Inför hotet från Toma och Kunar och deras män kallade Helga dem till Arendala tingsplats år 990. Det ledde till en fredsuppgörelse som innebar att Torgisl skulle härska över den västra delen av Skåne, med Lund som sitt säte, medan Toma skulle härska över den östra delen av Skåne, dock med Svend Tveskæg som fortsatt kung över Danmark. Som en del av fredsuppgörelsen gifte sig den unge Torgisl med Helga.

Efter detta kom Torgisl alltså att styra över Lund tillsammans med Helga. Någonstans på Helgonabacken, där universitetsbiblioteket finns numera, reste han Lundagårdsstenen till minne av sina halvbröder Olof och Ottar som avrättades av Toke Gormsson år 984. Eftersom det står "dessa stenar" i runinskriften har det antagits att Lundagårdsstenen kan ha varit en av runstenarna i ett större monument med andra stenar som omgav den, men vilka stenar det skulle ha varit finns det ingen information om.

Tolkningar av bilderna på Lundagårdsstenen

Det är osäkert vad bilderna på Lundagårdsstenen symboliserar, och det har framförts flera olika tolkningar. Det finns en stor bild på den breda sidan som är vänd ut mot rummet. Högst uppe på den breda sidan som är vänd in mot hörnet finns det en bild som föreställer ett ansikte eller en mask, men det är svårt att se den så som Lundagårdsstenen står placerad inne i hörnet.

En tolkning som har framförts är att ansiktet föreställer asa- och krigsguden Oden, och att Olof och Ottar avbildas som Odenskrigare klädda i vargpäls på den större bilden. Nu när det finns information om att Olof och Ottar var kristna är det mindre sannolikt att den tolkningen skulle vara korrekt. En annan tolkning är att ansiktet föreställer Kristus. Det finns ett liknande ansikte på Harald Blåtands stora runsten i Jelling i Danmark, som har tolkats som en bild av Kristus. Ytterligare en tolkning är att ansiktet föreställer ett fantasidjur som brukar kallas för det stora djuret. Liknande bilder har hittats på andra runstenar och på praktskrin från Harald Blåtands tid. Det är svårt att avgöra vilken tolkning som är den mest troliga.

Lundagårdsstenens ursprungliga plats

Lundagårdsstenen har fått sitt namn eftersom den stod uppställd i Lundagård, eller egentligen på Universitetsplatsen, mellan 1868 och 1957. Den hittades på 1680-talet i ruinen efter klosterkyrkan till Allhelgonaklostret som fanns på Helgonabacken på norra sidan av nuvarande universitetsbiblioteket. Sannolikt var det där på Helgonabacken som den restes någon gång omkring år 990. Annars hade den troligtvis delats för att kunna transporteras till Allhelgonaklostret där den hittades, eftersom den väger 1,6 ton, men den var hel när den hittades.

I senare källor har Torgisl kallats för Torgisl Sprakalägg, men det finns ingen information om var tillnamnet Sprakalägg kommer från eller syftar på. Torgisl fick en son tillsammans med Helga med namnet Ulf som någon gång omkring år 1015 gifte sig med Svend Tveskægs dotter Estrid. Estrids bror Knut blev kung Knut den Store efter sin far Svend Tveskæg. Knut utsåg Ulf till jarl över Skåne, men lät mörda honom den 31 december 1026, efter att Ulf tagit makten över Danmark medan Knut den Store var i England. Ulf och Estrid fick en son som blev Danmarks kung Svend Estridsen mellan 1047 och 1076, och far till flera av de följande danska kungarna. Sonen Harald efterträdde Sven Estridsen och var kung mellan 1076 och 1080.

Allhelgonaklostret grundades på 1070-talet och byggdes på Helgonabacken där Lundagårdsstenen hittades. Det ligger nära till hands att anta det området var mark som blev Torgisl egendom efter att han blivit ny härskare över den västra delen av Skåne omkring år 990, och att han kan ha haft någon gård på den platsen. Torgisls son Ulf kan ha ärvt marken, som sedan kung Svend Estridsen kan ärvt av honom, och därefter ärvts av Sven Estridsens son som blev kung Harald Hen. Därför kan det ha varit kung Harald Hen som donerat marken till klosterbröderna inom Benediktinerorden som grundade Allhelgonaklostret på 1070-talet.

Lundagårdsstenen på Runstenskullen på Universitetsplatsen

Någon gång före 1740 delades Lundagårdsstenen i tre delar, troligen för att kunna transporteras, och flyttades senast 1751 till Lundagård. Tanken var att den skulle ställas upp i parken Lundagård som anlades på 1740-talet och har sett i stort sett likadan ut sedan dess. Det dröjde dock ända till 1868 innan den restes igen, tillsammans med sex andra runstenar från olika platser i Skåne, och då var det på runstensmonumentet Runstenskullen som anlades på Universitetsplatsen som en gåva från föreningen för Skånes fornminnen med anledning av Lunds universitets 200-årsjubileum. De andra runstenarna har ingen känd historisk koppling till Lundagårdsstenen. Stenen flyttades 1957 till universitetsbiblioteket för att skydda den från väder och vind.