Östra kyrkogårdens historia

Besöksupplevelse Östra kyrkogården
Sevärdhet
ca. 2 timmar
Östra kyrkogården i Lund är en intressant kulturhistorisk sevärdhet och troligen den enda kyrkogård i Sverige som anlagts av ett aktiebolag. Här berättar vi om kyrkogårdens historia som ett komplement till vår besöksguide om Östra kyrkogården i Lund.

Under hela medeltiden och fram till i början av 1800-talet begravdes de döda i Lund på kyrkogårdar inne i staden som omgavs av den gamla stadsvallen. Kyrkogårdarna i städerna blev dock överfulla och deras närhet till den intilliggande bebyggelsen skapade sanitära problem. Därför kom det 1805 en kunglig förordning från Gustav IV Adolf om att städernas kyrkogårdar skulle flyttas utanför stadsgränserna och att nya kyrkogårdar skulle godkännas av kungen.

På förslag av domprosten och professorn Johan Jacob Hellman till magistraten i Lund 1809, löstes en fäladslott in vid Getingevägen för att anlägga det som blev den första delen av Norra kyrkogården, som togs i bruk den 27 maj 1816. Många ansåg dock att den nya kyrkogården, som då låg drygt 400 meter utanför Lunds norra utfart Norrtull, låg för långt bort från staden och domkyrkan. Dessutom var vägen dit i så dåligt skick att det inte gick att ta sig dit till fots. Det ansågs också att kyrkogården vansköttes och att marken bestod av vattensjuk lerjord som gjorde den otjänlig som kyrkogård eftersom det var svårt att få gravvårdarna att stå upprätt. Den andra kyrkogården som staden hade, Klosterkyrkans kyrkogård, var redan fullbelagd.

Borgmästare Johan Bäckström. Marken där Östra kyrkogården finns nu kallades för Bunthska lyckan efter dess tidigare ägare bokbindaren Ernst Fredrik Bunth. Det var en del av den mark öster om Östra Vallgatan som under äldre tid tillhörde Lunds hospital. 1842 sålde änkan efter Ernst Fredrik Bunth och hennes barn lyckan till hökaren Jöns Pålsson. På auktionen efter honom, i början av 1845, köpte Lunds dåvarande borgmästare Johan Bäckström in marken för 1 500 riksdaler banco för att anlägga en ny kyrkogård där. Den 10 april 1845 lades det därefter ut teckningslistor där de som ville kunde anmäla sitt intresse för att teckna en eller flera aktier i ett kyrkogårdsbolag. Bland de som anmälde sitt intresse fanns framstående borgare och akademiker, och Lunds dåvarande kyrkoherde och senare biskop Henrik Reuterdahl var den förste som tecknade sig.

I januari 1846 bildades ett aktiebolag och vid en bolagsstämma beslutades att kyrkogården skulle delas in i 100 delar med 10 gravplatser i varje del enligt en plan som adjunkt Jacob Georg Agardh tagit fram. Det blev alltså 1 000 gravplatser på hela kyrkogården. I "Regler för det nya kyrkogårdsbolaget i Lund" stod det att bolaget skulle ha 100 aktier som kostade 15 riksdaler per aktie och gav rätt till 10 gravplatser per aktie. De gravplatser man inte ville reservera för egen del kunde säljas vidare till personer utanför bolaget. På så sätt kunde man finansiera en del av kostnaden för aktien. Det undertecknades av de 95 som köpte en av bolagets aktier, varav några köpte mer än en aktie. Samtidigt skrevs en ansökan till kungen där behovet av en ny begravningsplats motiverades utförligt med att Norra kyrkogården var otjänlig för sitt ändamål.

Kyrkogården invigdes den 12 september 1847 innan den var helt färdig, och samma dag begravdes ett litet barn och en tonåring. Under 1851 anlades ett dike omkring kyrkogården och mot norr och öster dubbla vallar. Längs med ytterkanterna planterades bokhäckar och längs med norra sidan planterades poppel som stormträd. Kyrkogården fick två ingångar med grind, en i norr och en i söder. 1854 ersattes bokhäcken med en hagtornshäck istället, och eftersom stormträden blivit förstörda planterades lindar runt hela kyrkogården, mellan gravplatserna och längs med huvudgången.

Kyrkogården upptog inte hela den mark som köptes in 1845. Den norra delen som inte användes arrenderades ut från början, men under slutet av 1850-talet anlades där en park som kallades för Östra promenaden med tidstypiskt slingande gångar i engelsk stil. Mellan 1862 och 1867 flyttades den botaniska trädgården från det som numera är Universitetsplatsen i Lund och en ny botanisk trädgård anlades i området norr om Östra promenaden.

Gravkapellet som fanns vid Östra kyrkogårdens norra ingång. Mellan 1859 och 1862 byggdes ett gravkapell precis utanför den norra ingången till kyrkogården. Det utformades i medeltida stil efter en förlaga från den tyska mönsterboken Architectonische Skizzenbuch. Kapellet murades med tegel och fick ett tak av järnplåt, trappsteg av granit och ett golv med fyrkantig golvsten.

Under 1870-talet började kyrkogården bli fullbelagd, så 1876 begärde kyrkogårdsbolaget att få utvidga kyrkogården med den mark som användes för Östra promenaden. Det fick stadsfullmäktige att reagera och de gav drätselkammaren i uppdrag att vidta åtgärder för att Östra promenaden skulle kunna bevaras.

Karta från 1875 över botaniska trädgården med Östra promenaden och Östra kyrkogården i söder. Efter en lång tvist med staden slutade det 1884 med att kyrkogårdsbolaget överlät ägandet av både Östra promenaden och kyrkogården och dess övriga tillgångar till staden, och sedan trädde i likvidation. Ett villkor var att staden skulle bibehålla Östra Promenaden som en allmän promenadplats för all framtid. Tyvärr fanns det inte någon fullständig förteckning över de som begravts på kyrkogården när staden tog över ägandet. Alla dokument från tiden då kyrkogården sköttes av kyrkogårdsbolaget fanns inte bevarade. 1888 överlät staden nästan hela Östra promenaden till botaniska trädgården. Bara en knappt 20 meter bred remsa norr om kyrkogården, där kapellet också fanns, bevarades som en passage förbi kyrkogården för stadens invånare.

1891 sattes det upp nya grindar av järn både i den södra och norra ingången, och det är troligen de grindar som sitter där än idag.

1933 revs gravkapellet efter att ha använts som bod de sista åren. 1952 överlämnade staden ansvaret för kyrkogården till den kyrkliga samfälligheten. 1981 övertogs även äganderätten av den kyrkliga samfälligheten, vilket innebar att Östra kyrkogården fick status som allmän begravningsplats.