Runstenar i Lund

Besöksupplevelser • Lundagårdsstenen
• Runstenskullen Runor var nordbornas första alfabet. Bokstäverna eller rättare sagt runorna ristades i trä, ben eller sten. Troligen användes även andra material som t ex näver eller vaxtavlor. Här berättar vi mer om runalfabetet och dess olika runtecken. Du kan prova att försöka läsa texten på några av Lunds runstenar som vi berättar om i de olika besöksguiderna.

De äldsta runristningarna i Norden är från början av vår tideräkning (i Sverige från 200-talet). De är ristade med ett äldre runalfabet som hade 24 runtecken. Dessa äldre skrivtecken kallas ibland för urnordiska runor eftersom språket som talades i Norden vid den här tiden (ca 150–800 e.Kr) brukar kallas urnordiska.

Runraden kallas "futhark". Varje runa har ett namn och runraden är uppkallad efter de sex första runorna. Det går att jämföra med grekerna som också hade namn på sina bokstäver, tex Alfa och Beta. Runraden - alfabetet - var inte heller detsamma i de olika nordiska länderna.

I början av vikingatiden började en nyare form av runskrift tränga undan många av de urnordiska runorna. Den nya futharken hade bara 16 tecken. Runorna kunde variera i typsnitt. De olika runtecknen kunde representera ett eller flera ljud. Runorna bygger på ett eller flera streck, kallade stavar (jfr bokstav). Så här såg den vikingatida runraden ut:

Under vikingatiden, särskilt i slutet av perioden, blev det vanligt att rista in runor på stora stenar. Dessa runstenar restes ofta som minnesmärken över någon som dött eller varit ute på en lång resa till fjärran länder.

Det var vanligt att texten ristades i slingrande mönster. Mönstret kunde vara ett djur, som en orm, eller en slingrande växt. Runor ristades också på personliga föremål, som kammar eller vapen.

När kristendomen kom till Norden blev det vanligare med de latinska bokstäverna. Runorna fanns dock kvar under medeltiden vid sidan av det latinska alfabetet.